Osagda ord de har jag just nu i överflöd så mkt jag vill kunna få sagt och ur mig, hur ska man starta upp ett samtal som avgör så mkt av ens framtid?

Tårar, jag är alltid så rädd för att fälla dom, misstag de har jag gjort i mina dagar, men livet kom inte med en manual om hur man ska leva för att undvika tårar å misstag......

Att sakna de man en gång hade...........

Jag gör det, jag saknar varje dag det jag en gång hade......

Kommer han sakna de han en gång hade? Om det går så långt.........

Tillit är viktigt, jag litar inte på hnm och med det jag får höra så har jag ju all rätt till att inte lita på......

Men han vet ju inte att jag vet det jag vet, hur ska jag då kunna ifrågasätta och säga antingen eller?????

Han säger att han inte litar på mig, jag gör allt, jag ställer upp, jag fixar, jag donar och jag tycker inte de är någon form av uppoffring, jag gör de så gärna....

Men varför ska jag göra allt jag gör om han upprätthåller kontakt med andra tjejer bakom ryggen på mig.....

Att en del av hans vänner är mina vänner känns skönt, för utan dom skulle jag bara vara i misstanken å inte i vetskapen......

Men varför är man kvar fast man vet? Har kärleken den drivkraften att man blundar för det som gör ont? Fogar sig bara för att få se den där blicken?

Hur mkt tolererar man innan kärleken helt dör ut?

Är det meningen att jag ska behöva ta upp sidor av mig själv som jag inte tycker om för att klara av att stå upp för mig?

Efter 2,5 års bekantskap så har vi talat med varandra varje dag istort sett.....

Jag är livrädd för att släppa å förlora.....

Tanken på att förlora hnm för alltid gör mer ont än de misstag han just nu begår....

Men frågan om är ju inte då om de ska få vara smärtsamt en stund......

Eller om jag ska fortsätta känna en sorg och saknad av det jag en gång hade och aldrig mer verkar få igen.......

Tanken på att förlora dig för alltid, gör mer ont än de misstag du begår.....