Jag har alltid trott och ansett att blod de är tjockare än vatten, med med facit i hand inser jag ju att så är inte fallet inte alltid,,,,,,,

Min mamma kläckte ur sig för ca 1 år sedan då hon låg i en konflikt med min yngste brors pappa att hon inte var säker på om min pappa var min pappa.......

Besvikelsen å ilskan jag kände då när detta kom fram i ljuset var enorm, att hon än i dag inte kunnat stå upp för sig eller ens ge mig ett svar el en förklaring är med ens värre än en lögn på 27 år.......

Min pappa visste om att dessa rykten gått å att chansen kanske fanns att han inte var min biologiska pappa, men han anser sig ändå vara min pappa för de är ju han som fostrat och tagit hand om mig å funnits för mig i snart 28 år.......

Jag har valt att inte göra ett faderskaps test, för jag vill inte få svaret, jag är lite rädd för det, även om de visat sig att min pappa inte är min biologiska såskulle de ju ändå vara han som är pappa för mig.......

Jag har en vännina, hennes dotter blir i dagarna 11 år gammal, jag har följt de flicke barnet från blöjtiden, då jag å hennes mamma har en 15 årig vänskap bakom oss......

Hennes dotters far finns, dottern vet att han finns, men han har under dessa 11 år valt att träffa sin dotter ca 6 ggr och det är inte ok.......

Min vännina har en ny man i sitt liv, dom har ett ordnat familjeliv med ett gemensamt barn på drygt 2 år.....

Min vänninas dotter var ganska så stor då dom träffades och ändå idag är de den nya hon kallar för pappa, jag prata med flickan för ca 1år sen, hur de gick i skolan osv vi prata på och från ingenstans säger hon J du känner ju min riktiga pappa, jo sa ja de gör jag

Vet du säger hon, Nu är han inte min pappa nå mer, jag känner ju som inte hnm och T är mkt bättre pappa än min pappa......

De gör mig glad å ledsen på samma gång, glad att min vänninas nya är man nog att ta sig än ett barn som har en biologisk pappa i livet å i samma stad, flickan kallar den nya för pappa och det är ok för alla pareter......

Ledsen för att någon kan lämna sitt barn å inte tänka en tanke på det, han förtjänar inte pappa rollen.....

I sommras fråga min vännina den biologiska pappan om inte han kunde skriva så att T den nya fick adoptera dottern....

Svaret som kom var ett blankt nej, han brydde sig om sina barn och älska dom så mkt,,,,,,, saken är att människan har 3 st barn alla med olika kvinnor 2 av barnen är födda samma år en i mars å en i nov

Sonen som är född i mars han har alltså fyllt 11, han har aldrig träffat sin biologiska pappa......

De talar väl om vad för sorts förälder det handlar om, därför gör det mig fly förbannat att den person som flickan kallar pappa ser som sin pappa inte får vara pappa på papper när han ändå vill det.....

Som sagt blod är fan inte tjockare än vatten........

Jag ser på min son, han var 2,5 dygn då hans pappa gick bort, han har inte en blekaste om vem hans biologiska pappa är, de är då sjävklart något jag kommer berätta å prata om min son med när han blir äldre och förstår.....

Men hur han då har präglats mitt älskade lilla barn, han är lik sin pappa till utseendet, väldigt lik, sen är han som alla andra pojkar galen i traktorer, grävmaskiner och allt motordrivet, precis som sin pappa och tillviss del även som hans mamma, men förutom det så är min son inte lik sin pappa, inte så som jag kände hans pappa iaf......

Däremot ser jag att min son har på något vis präglats å blivit mkt lik någon annan till sättet.......

Jag träffa T då A var 7 månader, sedan dess har han funnits i våra liv,,,,, A blir 3 år nu snart i dec är hans 3 års dag.......

Min lilla kille spattsrerar efter T så fort han får chansen, han gör likadant å försöker sig på samma saker....

A har blivit lik T i mkt,,,,,,

Att A ser upp så mkt till T å att T älskar mitt lilla barn så otroligt mkt gör den nuvarande situationen så oändligt svår.......

Jag är som ett kluvet vedträ.........

 Men en sak vet jag å de med säkerhet, blod är inte alltid tjockare än vatten och de biologiska är inte alltid det som är viktigast.........