Varit på anställningsintervju idag, jobbet är så gott som mitt om de inte vore för några små detaljer.....

Det är knappt 50% och bara förlagt mellan 14-20 på dagarna måndag tom torsdag varav var 4:e vecka hel ledig.

Åh då till de största problemet, VEM ska med mina barn då jag jobbar?

Vem ska ha mina barn kvällar och eventuellt nätter om jag får en heltids tjänst?

HUr fan ska jag kunna jobba övht, dagjobb 7-16 el 8-17 är sjukt jävla svårt att hitta i min stad.......

Kommer jag vara beroende av barnens farmor i tid å evighet? KOmmer jag någonsin få mitt eget liv? Kommer jag någonsin slippa krusa i henne....

Utan henne fungerar ju inte min tillvaro, ska de alltid behöva vara så?

Jag har egentligen flera anledningar till att vara glad å på topp, jag har 2 underbara barn, jag har få men underbara vänner, jag har komplimanger som haglar över mig, jag har beundrare som mer än gärna bjuder mig på en middag, och som tjej gillar man ju komplimanger.

Jag har ett förhållande med en man jag tycker otroligt mkt om, trotts att förhållandet inte alls är som jag önskar.

Trotts att han ihärdigt hävdar att vi inte bor ihop så gör vi ju som de i praktiken iaf, han sover hos mig istort sett jämt, han har kläder å dyl hemma hos mig.

Vi har dock inte adress på samma ställe eller delar på några boendekostnader. Så ja vi är väl särbos och kommer så förbli, om detta håller vill säga.

Relationer är svårt, att älsk någon och vilja vara med någon är ju inte en självklarhet till att saker håller.

För mig är sexlivet viktigt säkert 80% av en relation, funkerar inte sexet och jag inte är nöjd, ja då funkar sällan relationen.

Nu har vi ju ett bra sexliv som jag är nöjd med.

Men övrigt runt i kring, ja de fungerar dessto mindre bra......

Att ha en relation med någon som har barn är lite annars än ha ha det med någon som inte har barn, att ha en relation med någon som har 2 barn och ingen pappa närvarande är än mer annorlunda och kräver ett annat ansvar.

Min yngsta tror att T är hans pappa, han vet ingen annan, min dotter minns sin biologiska pappa, men ser T som en pappa.

Då krävs de ju lite av killen kan man tycka.......

Jag vet att de finns dom som gladeligen skulle vilja ta ansvar för mig å mina barn, leva som en hel familj med oss.

Men jag har ju bara ett intresse område, å fungerar inte min å T relation, ja då är jag hellre ensam.

Jag  är ju ändå beroende av barnens farmor nu så ja, varför inte vara de i fortsättningen oxå då, ser ju inte bättre ut.

Fått klaga av mig lite, känns inte bättre, inte alls.

Jag kommer bli galen om det ska fortsätta så här.....

Å när jag träffar barnens pappa på andra sidan då ska jag jaga den jäveln me en blåslampa för att han lämna mig ensam med 2 barn.......

Fy fan idag suger livet, trotts kompilmanger........