Ja de gör det, de brister 10,000 ggr om.....

Jag ser på mitt yngsta barn, hur han står å väntar varje dag på att T ska komma hem.

Hur han skiner upp som den lilla solstråle han är när han ser hnm eller någon nämner hnm, hur han tittar på mig med bedjande blick å säger pappa, ett ovant ord i min älskade sons mun.......

Att se A stå å vänta så där på T ger mig samma maktlösa känsla som jag hade då jag såg min dotter stå å vänta på sin biologiska pappa som aldrig mer skulle komma hem igen.....

De gör ont i hjärtat, så fruktansvärt ont......

Barnen älskar T jag älskar T, vi älskar hnm alla 3 så otroligt mkt.....

Att vi inte lever som den familj vi bör göra smärtar mig, att jag har en stor del i att vi inte är en familj längre gör mig så arg på mig själv.......

Mitt yngsta barn, han trivs inte hemma där vi bor, han vill bo där T bor.....

Att se hnm å se hur mkt han inte vill hem de känns, att se sitt barn olycklig de gör ont.

Man måste vara förälder för att verkligen förstå hur mkt det smärtar inom bords.

Om jag kunde skulle jag säga upp lgh idag, nu på studs, ta mitt pick å pack de få saker jag vill ha med mig å flytta ihop med T där han bor......

Jag vill leva med hnm för resten av mitt liv, jag hoppas han vill leva med mig för resten av hans liv.

Jag har stängt alla dörrar och har bara min dörr jämtemot han öppen, han är mitt enda intresseområde vad gällande andra män......

Jag är livrädd att allt ska gå åt helvete å barnen ska förlora en pappa än en gång...

Mitt mamma hjärta brister, om jag kunde skulle jag ge dom den familj dom hade chansen att få ha haft för 1½ år sen, om jag kunde skulle jag vrida kl och gjort så mkt ogjort.....

Då hade vi vart en familj och vi hade vart lyckliga alla 4.....

Mina älskade små barn förtjänar de bästa å de tog jag i min dumhet ifrån dom....

Å nu kan han inte ge oss de vi haft fullt ut igen.....

Kanske med tiden, men hur mkt kan man spela när barn är inblandade?

Jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv, i grunden är deras olycka i dagsläget mitt fel.......