Denna måndag har erbjudit mig regn...... Regn i mars, detta är inte rätt å riktigt.

+ grader om nätterna, de ska vara - grader på nätterna ju å de ska inte regna.

Snön smälter med rekordfart å att hoppas på snö till påsk känns avlägset.....

Igår tillbringa jag å barnen 8 timmar ute med korvgrillning, madrassåkning och skoteråkning.

Jag hade 2 trötta och nöjda barn igår som somna gott i sina sängar.

Nu känner jag att de är sovtajm för mig själv, att de regnar en måndag i mars gör mig så trött att de bara är att krama kudden ist

Jag älskar våren, den vår i har i Norra delen av sverige slår allt.

Att få ligga i en snödriva på ett renskinn, dricka varm choklad/kaffe å grilla en korv.

Jag mår aldrig så bra som just då, de ger ett inre lugn som inte kan beskrivas.

Mars April är nog de 2 bästa månaderna på hela året.....

Just nu är de mkt som händer samtidigt som händelserna tar tid, jag e livrädd, jag funderar, velar, tvivlar, vill, är lycklig.

Ja allt påsamma gång, el ja lycklig å lycklig, men inte olycklig iaf.....

Är så glad att jag har mina 2 små ungar, dom är härliga trotts att jag ibland sliter mitt hår....

Innan man blir förälder har man nog inte upptäckt vad kärlek verkligen är....

en vacker men blåsig måndag har mitt vinterland erbjudit mig idag.

passa på att ta en promenix medans kidsen var hos dagmamman.

Har tagit tag i en monster stor tvätt hög då tvättis vart fullbokad i 1½ vecka nu skulle jag egentligen behövt ta tag i städningen, men då jag har en huvudvärk från helvetet så tar jag å knoppas in med mina små hjärtegull ist som sött sover i min säng.

Jag har ju en 3:e som jag tycker om väldigt mkt, men han kommer inte hem förrns på torsdag, längtar nog lite efter hnm

Så kan de kännas ibland, som att allt är en kamp om överlevnad å existens.....

En kamp om att stå på benen å le, en kamp för att behålla de som håller en kär.....

Jag är less på denna ständiga kamp.....

Som 13 åring blev jag sjuk, en sjukdom där maten tar upp mkt av ens liv, hetsätning följt av självsvält.....

Ibland orkade jag inte kliva upp ur sängen för då svimma jag, kunde sova ett dygn.....

Sög på godisar i skolan för att hålla blodsockret uppe, hungern försvann tillslut, den fanns inte där å när jag då väl åt, ja då hetsåt jag med följden av att jag fick kräkas då magen inte klarade av det vilket fick följden att jag inte åt för att fortsätta om å om igen på samma sätt.....

42 kg tung å 2 par mjukisbyxor under jeansen för att fylla ut dom redan insydda byxorna, fy hur man såg ut.......

Var ganska mullig då med 63 kg på kroppen ist för mina 42, men vilken ångest.....

Tillslut vände min självsvält till just ren å skär hetsätning vilket gjorde att jag öka i vikt så misstankarna från min föräldrar avtog

Jag har än idag ångest relaterat med vikten, svårt att tycka om å acceptera min kropp....

Jag gick upp 27 resp 33 kg då jag vänta mina barn, jag gick ned 37 kg på 1 månad då jag fött mitt andra barn å kunde ha alla mina kläder 3 månader efter mitt 1:a barn.....

                             Konstigt nog mådde jag inte dåligt av viktuppgången då jag vänta barnen trotts att de var så mkt jag gick upp, mina läkare var oroliga att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster....

Jag anser mig inte längre vara sjuk för jag äter de jag vill äta och när jag vill äta.

När jag var 11 år skilde sig mina föräldrar, å de var ingen vacker skilsmässa direkt, hårda ord, skrik bråk och trasigt porslin.......

Jag våga aldrig ta hem vänner frö jag visste aldrig om huset var sönderslaget då jag kom hem.....

När jag var 12 år levde jag ett liv som ingen 12 åring ska leva,,,,,,,

Jag kämpade varje dag för att inte hamna underytan....

Som 13 åring hade man redan avklarat sin första fylla, sin sexdebut å fullfjättrad rökare med ett umgänge som bestod av en del narkomaner.....

Som 16 åring träffa jag barnens pappa, de var inte en hälsosam relation de första åren heller.......

Fester, bråk å otrohet, men trotts de landa vi tillslut å de resultera i 8,5 år å 2 barn.

När han gick bort slogs marken undan för mina fötter, jag kom upp, men från den dagen fram tills nu har vart en ständig kamp, en kamp mot dåligt samvete, en kamp om överlevnad en kamp om kärleken en kamp mot mig själv.....

För ett år sen mådda jag så dåligt att jag önskade att jag inte skulle vakna på morgonen, jag kunde tänka då jag körde bil hur enkelt de skulle vara, bara väja över på fel sida el ut i skogen......

Men jag har 2 små barn som är mitt allt å jag har alltid ansett å anser än att de är förbannat fegt att ta sitt eget liv......

Men denna kamp, den tar fan aldrig slut, jag kan räkna på en hand de ggr jag vart fullkomligt lycklig....

Jag vill vara lycklig, jag vill inte kämpa mig blodig vareviga dag längre......

Jag har haft en ständig kamp i 15 år nu

Jag vill bara kunna slappna av å kunna få känna känslan igen av att få vara 100% lycklig utan att jag ska ha ett orosmoln någonstans bakom mig hela tiden.....

Jag varken orkar vill el kan kämpa denna kamp mera, men jag kan inte ge upp heller......